Alkoholfri Martini

Det var i juni som jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol. Av flera anledningar.

För åtta år sedan gjorde jag en gbp, vilket förändrade min kropps funktion. Bl a i samband med alkohol. Blir lättpåverkad och kroppen blir extremt trött. Ett glas, och det går direkt ut i blodet. En extremt otrevlig känsla. Och ju äldre jag blir, desto mer har tanken kommit att alkohol för min kropp är ganska onödig. Ett livsval helt enkelt.

Nej, jag är inte absolutist. Det handlar inte om att jag måste sluta. Det handlar om att jag vill, vara snäll mot min kropp, som uppenbarligen inte gillar läget.

Precis som under de år jag var demi vegetarian, så funderar man över någon form av ersättning. Jag menar, varför dricka läsk, när man kan göra goda ”drinkar” och fortfarande vara lite festlig? Eller till de som kör bil? Eller vilken anledning man nu än har?

Och visst finns det på marknaden. Jag kommer att skriva mer om det, eftersom jag tänker mig att det är en god uppmuntran för de som funderar på samma sak. Och varför inte, din gäst på alternativ.

Idag blir det en kortis, eftersom det mer handlade om bakgrund till mitt livsval.

Och det blir en martini.

Och det är ju den där speciella smaken, av en favorit martini. En av tankarna när man gör sitt val; ”ingen god martini igen, buhu…”

Men det finns. Hittade en sort som är fantastiskt god, söt och aromatiskt. Just den där lilla goda före en middag.

Unbooze har många fina exempel på alkoholfritt. Kan varmt rekommendera ett rikt innehåll av tips, dialog om man funderar som ”nybörjare” och en för övrigt en 10:a för service.

Just nu kan du under oktober månad handla ur sortimentet med 10% rabatt med koden ”sober”.

Jamen äsch, så tråkig bilden ser ut med mitt martini glas. Ingen vacker citronskiva eller oliv, men den var rackarns så god!

Så, vi återkommer med andra goda ting och alkoholfria tankar!

Liza🌹

Mia Skäringer – inlägg i Aftonbladet angående dieter!

Detta är bland det bästa jag har läst på länge. Publicerad i Aftonbladet. Och jag vet precis vad hon pratar om.

Jag var smal, om inte spinkig när jag var liten. Efter båda mina barn, gick jag ner alla kilon. När jag blev lite äldre började alla kilon komma. Mycket beroende på en omständighet som gjorde att jag drabbades av utmattningssyndrom och min ADHD blev synligare än någonsin. Då började sockermissbruket. Alltså, många av oss med Npf: Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har någon form av missbruk. Mycket ofta socker. Och det fick jag. Med kilon som kom, trängde alla forskarrapporter och bantningsdieter in i hjärnan. Man fattar inte hur sjukt det är, utan är bara förtvivlad och förvirrad. Prövar här och prövar där och till slut finns det inte ett uns av en vettig mathållning.

För min del slutade det med 106 kg. Från att ha varit formad normalstorlek. Det bara ökade, knän och rygg besvärades. Astman kom. Försökte med min fina läkare att gå ner på ett normalt sätt, men det lyckades inte. Därför beslöt vi att jag skulle göra en Gastric by pass operation.

Det är ganska lugnt i kroppen nu, men visst har det varit en oerhört jobbig och sorglig resa. Och jag blir så förbannad rent ut sagt på alla larm som basuneras ut, vilket gör att folk inte vågar äta. Eller äter helt åt helskotta fel.

Detta inlägg av Mia Skäringer visar på pricken hur det är ställt. Med ångest och allt det innebär.

Vi måste få en sund inställning till mat igen. Det här är helt sjukt!

Det sista vi behöver är ännu ett diettips

Mia Skäringer: Nu räcker det – jag har krånglat klart med min kropp

Mia Skäringer, 37, Kullavik: ”Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre.”   Mia Skäringer, 37, Kullavik: ”Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre.”

På min tv-produktion körde alla 5:2 och hotyoga. Innan var det LCHF, GI och personlig tränare. Fan tog den som åt potatis, pasta eller bröd!

Vad i hela friden gör hon? Vet hon inte. Att äta kol­hydrater öppet är som att beställa en grogg på jobb­lunchen. Man framstår som oupplyst, bonnig och lite äcklig. Men en ihop­rullad ostbit med smör inuti är helt okej att snaska på. Eller en påse baby­ostar i handväskan är också ­helrätt. Också en jävla massa bacon. Fettslamsor till förbannelse. Vad som händer med mina inre organ är fullkomligt irrelevant bara jag blir smal.

– Det är jättebra, säger hon med stora ögon som redan väger fyrtioåtta och går på tre hotyoga­pass i veckan och militärträning på helgerna.

– Jag gör inte detta för att bli smal, jag gör det för att cellerna förnyas.

Det är som om ingenting faller sig naturligt längre. Som om allt som gör mig till människa måste konstrueras fram.

Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbel­moral att inte ens barnen tror på mig längre.

Jag njuter av att se de små äta upp sin mat men plågas av samvete när jag själv äter upp på tallriken.

Jag säger till småtjejerna att de duger fint som de är i sina kroppar, att de inte ska noja, men nyper mig själv i fettvalkarna, suckar tungt och räknar kalorier hela dagen.

Fyrtio är det nya tjugo. Jag tänker inte ens på det längre, för mig är det är helt naturlig att jag som mamma har vitare tänder än mina barn. Det är pass och dieter och mindfullness. Kalendern är fullspäckad. Man ska bara bli bättre, snyggare, lugnare och viktigast av allt: smalare. Och allt kallas kontroll, medvetenhet och självförverkligande.

Osäkerhet och ängslighet förpackat i snygga små gulliga strategiboxar. Gör bara så här! Och jag står häpen med munnen öppen av beundran.

Kända vuxna fyrtioåriga mammor instagrammar om sina superkroppar och passar på att träna när de är mammalediga, springer med livmodern i ett litet stylish koppel tillsammans med joggingvagn och pt. Och i festklänningen på vimmel­bilderna börjar ryggraden att synas.

Wow, vad smal hon har blivit!

De skriver böcker om hur underbart det är med löpning, om dieter och om sina viktresor. Jag köper boken och hoppas lyckas lika bra.

 

Vad jag inte vet är att de kanske drog det sista halmstrået. Att de passade på att släppa en bok så de inte skulle glömmas bort i mediebruset under sin mamma­ledighet, eller att de hade en fet kris och ville ha upprättelse. Att de sålde sin story utan de svåraste delarna.

Kanske fanns där ett olyckligt förhållande, en förnedring, kanske var hela boken en springtur ut ur ett äktenskap.

Inte svårt att till sist springa milen då.

Det har jag också gjort. Sprungit 1 000 mil i mina egna mockasiner. Och jag har aldrig varit så smal som då. Så olycklig som då. Så fanatisk och långt ifrån mig själv som då. Så vad är poängen?

Vissa kallar det hjärtats röst, andra magkänslan. Den inre kompassen. Riktmärkena för vad som passar just den människan jag är. Självklarheten jag föddes med men förlorade i min jäm­förelse med andra. I projektioner.

Magkänslan som jag inte hinner lyssna till längre. Som överröstats av ängslan för att inte jag ska vara och välja som de andra. Att jag ska stå onyttig, fet och ensam kvar på busshåll­platsen.

Bäst att gå på den buss som redan är knökfull även om jag får stå upp hela vägen och inte ens kommer dit jag ska.

För vart ska jag? Vem är jag och vad är bra för just mig?

Vem fan har någon aning längre? Inte jag.

Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.

Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.

Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden.

Som om livet bara består av träning och kost.

Att äta bra och röra på sig är något naturligt och grund­läggande i att vara människa. Som att sova och skita.

Och att röra på sig mer än vad man stoppar i sig kommer alltid vara det som gäller om man inte vill bli fet. Det vet redan alla.

 

Världen behöver inte ett endaste tips eller en endaste diet till. Det förvillar bara människor som redan har det svårt med sina kroppar.

Och för den som redan har ett komplicerat förhållande till mat så kan jag lova att ytterligare en diet på sikt ger minst fem kilo plus på vågen. Och ännu mera ångest.

Det räcker nu. Alltså på riktigt. Jag hoppar av, jag har krånglat nog med mig själv. Och jag vet att jag ska hålla mig undan.

Den där knökfulla bussen går åt ängslans helvete.

Nu sätter jag mig på trottoaren och väntar in mig själv. Hon som springer där bakom med blodsmak i munnen.

Det är bara jag som hittar vägen hem.

Mia Skäringer